MENY
Denna vecka inledde med en muntlig examination där elevers skrivutveckling stod i centrum. De punkter jag valde att koncentrera på var ordförråd, metakognitiv träning, förflytta sig mellan olika genrer, motivation och stöttning. Mycket av mitt samtal dominerades av ordförråd ur ett sociokulturellt perspektiv. Både att barn kommer till skolan med olika nivåer på sitt ordförråd beroende på vilket språk som studsat omkring dem under deras uppväxt och att elever kan förbättra sina ordförråd genom att samtala. Att sitta och babbla i tio minuter framför en total främling kändes väldigt mycket som att gå på en stel anställningsintervju.
Sedan har jag tittat på skrivmaterialet från eleverna inför den kommande examinationen. Det är förbluffande att se nivåskillnaden mellan pojkar och flickor. Då pratar jag om meningsuppbyggnad, stavning och innehåll. Det är också väldigt tydligt att arbetet med digitala verktyg har påverkat elevernas förmåga att skriva för hand. Många av texterna är nästan oläsliga.
Det absolut viktigaste med seminarium är att samtalet har ett naturligt flöde och att det ges möjlighet för en person att bygga vidare på en annan students resonemang. Detta är dock omöjligt nu eftersom gruppen plötsligt börjat med att räcka upp handen för att få ordet. Om jag vill kommentera något som t.ex Jelena har sagt måste jag vänta flera minuter eftersom folk har slängt upp armen i luften innan hon ens har börjat prata. Sedan när väl ordet är framme vid mig så är vad Jelena sagt inte längre aktuellt. Det finns absolut ingenting positivt med att använda räcka upp handen upplägget och det är verkligen inte klädsamt att vuxna människor leker barn i två timmar. Jag har under denna utbildning varit den som hela tiden pratat mest under varje seminarium, men detta räcka upp handen upplägg har fått mig att tappa lusten. Jag anser också att seminariegruppen är för stor.
Sedan har jag tittat på skrivmaterialet från eleverna inför den kommande examinationen. Det är förbluffande att se nivåskillnaden mellan pojkar och flickor. Då pratar jag om meningsuppbyggnad, stavning och innehåll. Det är också väldigt tydligt att arbetet med digitala verktyg har påverkat elevernas förmåga att skriva för hand. Många av texterna är nästan oläsliga.
Det absolut viktigaste med seminarium är att samtalet har ett naturligt flöde och att det ges möjlighet för en person att bygga vidare på en annan students resonemang. Detta är dock omöjligt nu eftersom gruppen plötsligt börjat med att räcka upp handen för att få ordet. Om jag vill kommentera något som t.ex Jelena har sagt måste jag vänta flera minuter eftersom folk har slängt upp armen i luften innan hon ens har börjat prata. Sedan när väl ordet är framme vid mig så är vad Jelena sagt inte längre aktuellt. Det finns absolut ingenting positivt med att använda räcka upp handen upplägget och det är verkligen inte klädsamt att vuxna människor leker barn i två timmar. Jag har under denna utbildning varit den som hela tiden pratat mest under varje seminarium, men detta räcka upp handen upplägg har fått mig att tappa lusten. Jag anser också att seminariegruppen är för stor.
-Pontus
0